Who am I?

I am but a storyteller,

cruising through the Universe,

armed with nothing but my heart,

filled with compassion and love.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack livet.

För allt.

Alla de fina - och tunga - stunder jag haft.

Alla som gjort mig glad och alla de som sårat mig. 

Utan er som sårat mig hade jag inte vetat vad äkta kärlek är. 

Utan att ha känt det mörker som omfamnade mig och höll mig så länge, större delen av mitt vuxna liv, så hade jag inte kunnat förstå detta:

Det finns en kärlek, en kärlek som inte kan hittas utanför dig själv. En kärlek som alltid finns och alltid funnits där. Inom dig.
En kärlek som är en del av din essens. Din essens som också är en del av alltet. Precis så som alltet är en del av dig. 

Du är som en droppe i urhavet och utan dig hade urhavet inte varit komplett. Du är en gnista som bara behövs tändas.
När du har tänds så har du kapaciteten att starta en gigantisk och helig eld. 

Vad har jag gått igenom?

Jag har varit där nere, djupt nere i hålet. Gått igenom helvetet. Levt i det.
Komiskt nog kallar jag det "Uppe i helvetet" Eftersom helvetet skapas där uppe, i huvudet. Missförstå mig rätt, huvudet, hjärnan, är ett av våra starkaste redskap men samtidigt är det också vår akilleshäl. Det beror helt på oss själva, hur mycket vi vågat se på inom oss. Hur mycket av oss själva vi vågat acceptera. 

För det handlar om det. Att fullt acceptera sig själv, precis så som man är just då. Vi har alla haft mörka tankar. Gjort saker som inte resonerar med vad vi verkligen är. Handlingar som grundas i rädsla. Rädsla som kommer utifrån. 

Som vi ackumulerar under vår livstid, från familj, från skola, från vänner, från samhälle och så vidare. 

Efter att en kväll stått på ett berg och plötsligt blivit fylld av ett ljus som började som en explosion i mitt bröst och spred sig ut till alla mina celler så började min resa till självläkning.

Det som hände mig då denna höstkväll förändrade mitt liv på ett ögonblick. Jag kände hur allt rann av mina axlar, hur andningen ändrades och likaså hållningen. Jag förstod ingenting där jag gråtandes - och skrattandes - satt och tackade.
Tidigare har jag beskrivit det som att jag fick smaka på den oändliga kärleken.
Nu vet jag att det jag i det ögonblicket gjorde var att jag fullt släppte taget och lät det som alltid varit jag få ta plats. 
Äntligen fick det ta plats. Känslan var även över på ett ögonblick men det räckte för att jag skulle förstå. Hur liten jag var men också hur obegränsat stor jag var. Liten i den fysiska bemärkelsen - oändlig i det andliga. Precis som du. Varken mer eller mindre, nej, exakt så som du.  

Vad vill jag ge vidare?

Det största som ändrats i mig är de perspektiv jag samlat på mig. Perspektiv som fått mig att se allting från en helt annan sida. Dessa perspektiv gör att jag lugnt kan vandra igenom situationer i vardagen utan att låta de förslava mig på olika sätt.
Med andra ord så har jag lärt mig att observera istället för att reagera. 

Enligt mig har allt med perspektiv att göra. Vi kan alla vara med om samma händelse men tycka olika om den. Något som en person tycker är jättekul tycker en annan är jättetråkigt. Det handlar om ifrån vilket perspektiv vi ser saker. 

När du börjar arbeta på dig själv skaffar du dig nya perspektiv.
Du förstår varför du agerat så som du agerat i vissa situationer och får nya perspektiv som gör att du agerar annorlunda. 

Detta är vad jag brinner för. Att hjälpa fraktaler av mig att minnas. För du har redan allting inom dig, du har bara glömt.